All renovering har tagit musten ur mig och istället för ett sista ryck för att få allt klart har jag legat passiv större delen av dagen. Förutom ett ohälsosamt antal scrubsavsnitt har jag också sett "Monsters of the mind", ett program om djurfobier på min favoritkanal Animal Planet.

De flesta av oss har rädslor och det är ofta hälsosamt tror jag. Att bli rädd om man korsar en motorväg till fots är ju något positivt. Rädlsor hindar oss från att utsätta oss för fara. Men att ha en stark, irrationell rädsla som kontrollerar ens liv är nog sällan hälsosamt. Jag är rädd för en massa saker. 

Jag är rädd för att åka och köra bil snabbt. Därför håller jag alltid koll på hastighetsmätaren och om föraren passerar vad jag anser är en sund fart så får jag en isklump i magen. Och jag hatar att köra om lastbilar på motorvägen. Det är nog en ganska hälsosam rädsla för det mesta.

Jag är också rädd för mörkret. Eller inte mörkret i sig utan okända, läskiga saker som mörkret kan dölja. Att vara ensam på natten i föräldrarnas stora, knarriga hus eller syrran hus mitt ute i mörka ingenstans gör att jag ibland måste ha lampan tänd hela natten. Det är nog varken rationellt eller hälsosamt men det kan jag leva med.

Något annat jag är rädd för (och detta är pinsamt att erkänna) är alla hästar större än 1.30 i mankhöjd. Ibland även hästar som är mindre än det. Jag veeet, jag har ju hållt på med hästar hela min barndom (även då var jag rädd fast inte lika mycket och jag dolde det väl). Ormar får det att ila längs med ryggraden och inte allt för sällan har jag mardrömmar om eld eller får för mig att det kommer börja brinna. Och höjder på mer än en sådär tre meter gör mig mjuk i knäna.

Allt som allt är jag nog lite räddare än många andra men det finns bara en rädsla som är en verklig fobi. Sniglar. Jag tåler inte att se dem på bild, på film och absolut inte i verkligheten. Det spelar ingen roll om de är små, stora, med skal eller utan, bruna, svarta eller fläckiga. Jag hatar dem alla!

En av experterna på TV-programmet sa att man kan få fobier på tre sätt:

1. Man kan lära sig dem av omgivningen. Om en familjemedlem skriker när en spindel komer krypande är det inte ovanligt att även du kommer bli rädd för spindlar.

2. Genom en traumatisk händelse. Blir du attackerad av en stor hund så är det inte konstigt alls om du utvecklar fobi mot stora hundar.

3. Du kan få de av din omgivning och kulturella företeelser. Hajenfilmerna har t ex gett många hajskräck. 

Min snigelfobi som vid åsynen av dessa slemmiga men harmlösa djur får mig att gråta, springa, skrika och låsa in mig är helt klart förvärvad genom en traumatisk händelse. Eller flera. När jag var liten var jag inte rädd för sniglar. Jag gillade inte skogsniglar speciellt mycket men inte så att det påverkade mig nämnvärt. Men en gång på en skolutflykt till bokskogen trampande en av lärarna på en gigantisk svart skogssnigel och alla slemmiga delar bara trycktes ut. Sedan dess håller jag alltid koll på marken när jag är i skogen.

Sniglar med skal hade jag inget emot, tvärtom hade jag tillsammans med en kompis ett kort tag ett gäng som husdjur. I papperslådor. Under sängen. En dag tog jag med ett par stycken i en glasburk till skolan. Det blev inte så uppskattat. Hela klassen frös ut mig och min kompis och kallade oss djurplågare. Djurplågare? Jag blev helt ställd. Vi älskade våra små husdjur och såg till att de fick färska blad och syre i burken. Under ett par veckor kände jag mig som den mest hatade personen på jorden och steg för steg började jag känna ett väldigt agg och rädsla för slemdjuren, såväl med som utan skal. Det krävs inget geni för att räkna ut att rädslan för sniglar nog egentligen skulle kunna vara en rädsla för att inte få vara med, inte tillhöra något, inte vara accepterad. 

Ingenting blev bättre när hon som skulle föreställa min bästa vän och en annan kompis gjorde narr av min rädsla genom att täcka hela min ryktborstlåda i stallet med levande sniglar för att sedan ta en bunt av dem och jaga mig samtidigt som de kastade(!) sniglar på mig. Jag har nog aldrig varit med om ett större svek och sedan den dagen litar jag inte på någon i närheten av sniglar. Om jag ser ett slemdjur får jag för mig att de jag är med ska ta upp den och jaga mig för att sätta den på mig. Irrationellt, jag vet, men det är så fobier fungerar.

Varför skriver jag då detta istället för att måla klart hallen? Jag vet inte. Men en sak vet jag. Ta andras fobier på allvar. Hur irrationella de än verkar så sitter de djupt och kan få normala människor att göra galna saker.