Jag har flyttat till laviolita.blogspot.com

Min kompis Pelle är sjukt duktig och har gjort världens finaste stol som han ska visa upp på Stockholm Furniture Fair i februari. Hur grymt är inte det?

Det var någonting som var jävligt skumt i morse när jag vaknade men efter ett tag förstod jag vad det var, solen sken. Jag kan inte ens minnas när jag såg solen senast. Men det som göms i mörker kommer fram med ljuset eller vad det är man säger och det är plötsligt plågsamt synbart att smutsigt höstregn har gjort våra fönster vansinnigt smutsiga. Jag hatar smutsiga fönster.

This is how it works

You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath

Gu som jag har gått och oroat mig inför att säga till chefen att jag ska resa iväg och idag var det så dags. Men hon bara "det var ju trevligt för er och hur länge blir ni borta och vill du komma tillbaka sen så ska jag kolla upp hur man fixar tjänstledigt". Jag vill helst inte tillbaka men det hade varit sjukt skönt att veta att jag har ett jobb att återgå till när vi är hemma igen så man slipper söka jobb-pressen. Och eftersom lönen är så pass bra så klarar vi oss båda två på den om Fredrik inte får något nytt jobb direkt och det är ju en stor trygghet.

På jobbet idag har det i övrigt varit helt sjukt kaotiskt med reastart och tusen miljoner människor och ständigt nya direktiv. 1: Inget ska prismärkas. 2: Allt ska prismärkas med 50%. 3: Nä förresten, en del ska vara på 30%, prismärk det. 4: Nä. 30 % startar först imorgon, riv av alla prismärken ni precis satt på. 5: Vi ångrade oss, prismärk allt, även de 30%-plagg ni precis rivit av märkena från. Men ååhhh! Bestäm er! 

Inatt drömde jag att jag var i personalmatsalen på jobbet och plötsligt var nästan hela min gymnasieklass där. Gu vad jag blev förvånad. Men det var väldigt roligt att träffa alla. Även de som jag minst sagt hade svårt att komma överens med. Men innan det hade jag seglat med ett gigantiskt piratskepp i farvattnen utanför New York. Det var jag och Hanna och några till som jag inte kommer ihåg. Sen tror jag att vi träffade Fredrik när vi gått iland och jag bara älskade älskade älskade New York och ville stanna där. Det var en minst sagt orealistisk dröm, jag gillar ju inte storstäder.

Men det jag ju egentligen skulle berätta om var att drömmen i peronalmatsalen fick mig att börja fundera på mina gymnasieklasskompisars efternamn. Jag har tänk och tänkt men det är helt OMÖJLIGT att komma ihåg vad nästan hälften heter i efternamn. Det är ju helt sjukt. Min gammelmorfar som är 99 år minns allt. 

Jag vill först och främst klargöra att jag hatar nyårsafton. Verkligen hatar. Pressen, fyllan, raketerna och allting. Men eftersom de flesta är lediga dagen efter, vilket nästan aldrig händer i vår umgängeskrets, är det ändå en bra dag för att samla vännerna och ha det trevligt. Planen för kvällen är bara att äta en massa god mat och ha det avslappnat och mysigt. Det kluriga är bara själva matbiten. I vårt lilla gäng på en tio personer eller så är vi fem vegetarianer, två laktosintoleranta, två äggallergiker och en glutenintolerant. Dessutom är vi alla mer eller mindre fattiga som kyrkråttor. Detta kräver kreativitet och fantasi, något som jag för tillfället har stor brist på. Men eftersom vi har systrarna H som är vansinnigt mat- och bakduktiga så är jag övertygad om att en fantastisk buffé kommer att trollas fram och dagen efter kommer ingen att kunna få på sig sina favoritjeans.

Min chef har problem med vikten. Inte sin egen utan min. Femtitusen gånger i veckan känner hon att hon måste kommentera min kroppsform. "Du er så tunn. Skal du ikke spis litt kage?", "Er du så tunn för at du er vegetarian, spiser du bare sallat?", "Du får spis litt mer slik og kage (du får äta lite mer godis och kakor)". "Ta en snegle (chokladfyllda wienerbröd) så du ikke er så tunn". Igen och igen och igen. Hon säger också att jag är så liten att hon aldrig kan hitta mig eftersom jag döljs av klädställen. Så jag måste spis litt mer kage. Okej, I got the message. Jag har inga former och borde käka mer wienerbröd till frukost. Tack för rådet, jag ska överväga det men snälla lägg ner nu.

Det är rätt intressant hur det ses som fritt fram att kommentera smala personers kroppar, men det omvända är helt otänkbart. Tänk om jag gick runt och sa till folk "Du er så tyk, måske skal du ikke spis kage til morgenmad (Du är så tjock, kanske ska du inte äta kakor till frukost)" "Spis nu ikke mer snegler så du ikke blir så tyk." Det hade ju inte blivit så populärt. Kan vi inte bara enas om att lämna varandras kroppar ifred, smala som tjocka. Aiight?